letsdothisthing

Massa glass

Den här tittade jag och Daniel på häromkvällen. Vi hyrde den med inställningen Willem Dafoe ska jaga jätteläskigt djur i snöig skog på uppdrag av biokemiskt labb, vad kan gå fel?
En hel del, visade det sig. Till och börja med var djuret i fråga, alltså det som Dafoes karaktär ska fånga, inte alls särskilt otäckt. Jag ska inte spoila för mycket men redan där föll spänningen något.
Det hela utvecklas till en segdragen historia, där det känns som att Dafoes karaktär mest springer omkring i skogen och mördar kängrur och vombats och sedan bråkar lite med de lokala skogsarbetarna. De få avvägar från huvudhistorien som finns fördjupas aldrig och spänningen byggs aldrig riktigt upp utan faller som snön Dafoe springer runt i. Jag SOMANDE till och med från en del av filmen, det borde man inte få göra från filmer märkta "thriller". Dafoe är en bra skådespelare men han kan inte bära upp allt helt själv.
Dock gör vackert foto och en fin sensmoral att "The Hunter" trots allt får

Midsommarstång ( )
Plocka blommor och binda midsommarkrans (X)
Nubbe ( ) (gills Tequila Rose-shots?)
Jordgubbstårta (X)
Sjunga små grodorna ( )
Midsommarmat (veg-varianten) (X)
Regn (X)
Sju blommor under kudden ( )



 


Ful krans, men jag var väl glad för det.

Varför ska vi fira nationaldagen?
Jag ser det såhär; varför ska vi INTE fira nationaldagen?

Vi bor i ett land där man kan tycka vad man vill om politiken men det är ett av världens rikaste och tryggaste länder. Vi har det överlag rätt bra, eller hur? Varför inte fira det?
Fira att vi bor i ett land som inte krigar. Att vi inte svälter. Att vi har bra skolor, vård, skyddsnät för samhällets svaga.
Att vi öppnar vårt land för de som har det svårt i andra länder. 

För jag tror att här ligger den berömda pudelns kärna. Partier som Sverigedemokraterna gör att många känner sig otrygga med patriotism, för att det skulle vara samma sak som främlingsfientlighet. WRONG! Jag är patriot, jag älskar Sverige, jag älskar det så mycket att jag vill dela med mig av det till folk som inte har ett tryggt att stabilt land att bo i! Sverige är stort, det rymmer människor av alla färger och former. 

För en vecka sedan gick jag inte i någon parad för Sverige. Jag viftade inte med några flaggor, åt ingen smörgåstårta, tittade för tusan inte ens på firandet från Skansen. 
Men jag njöt av utsikten från mammas och pappas köksfönster, Emån i en inramning av sommargrönska, nynnade på "Det här är mitt land" och skänkte en tacksamhetstanke till moder Svea.

Låt inte sånna som Jimmie "gnället" Åkesson stjäla din relation till ditt land. För bara för att du älskar ditt land och folket som bor här betyder inte det att du inte älskar andra länder och deras invånare. Sverige är värt att älskas.

Jag ska berätta om en bokserie, Viktoria Bergmans svaghet-triologin, med böckerna Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.
När jag läste den första delen blev jag helt och hållet såld. Jag sträckläste den på två tre dagar och isidosatte ätande, sovande och socialt umgänge för att få läsa. Den första delen är verkligen en bok jag rekomenderar till alla, med förutsättning att du inte är klenmagad; språket är grafiskt och oerhört målande och huvudord för handlingen är makabra barnamord och incest. Jag är ju tyvärr ett stort fan av läskiga, lite sjuka böcker. Spänningen hålls levande genom hela boken och de olika personporträtten genom vilka historien berättas är levande och flerbottnade. En av huvudpersonerna i boken arbetar som psykolog och man får hela tiden intressanta analyser av människopsyket och dess ibland sjuka sätt. I slutet av boken kom en vändning som bokstavligen fick mig att lägga ifrån mig boken och säga "vad i hela helvetet" innan jag kunde fortsätta, och när boken var slut var jag tvungen att omedelbart skaffa tvåan, Hungerelden.

Tvåan var också otroligt spännande men då fler och fler karaktärer tillkom till historien blev allt tidvis väldigt rörigt och då försvann en del av läsglädjen. En väldigt oväntad realtion tar fart och den känns inte bara oväntad utan något krystad och stereotyp. Kändes bitvis som en nödlösning som författarna längre fram inte riktigt kunde stå för. MEN i grund och botten en väldigt spännande bok, där vi får veta mer om Viktoria och hennes historia och dessutom börjar folk att dö som flugor. 

Sen kommer vi till del tre, den avslutande, Pythians anvisningar. Som jag hade väntat. Jag var på bibblan i MARS och skrev upp mig på reservationslistan fast inte boken kom förrän i slutet av maj, så mycket ville jag läsa den.
Jag läste ut den på tre dagar, det var cirka en vecka sedan. 
Och besvikelsen ligger som en blöt kall filt över mitt hjärta. 

Det var inte det att den SÖG, men ändå... Så många lösa trådar. Så rörigt. Så... Konstigt slut där allt man hade fått veta innan ställdes på ända och förändrade synen på huvudpersonen totalt. Så sjuka vändningar (jag tänker för spänningens skulle inte avslöja så mycket om ni mot förmodan skulle vilja läsa boken efter den här sågningen, men jag kan säga ord som mumifiera och könsbyte) som ofta kändes lite krystade. Hela slutet av boken var det som om författarna tänkte "Just det! Vi måste bli klara nu. Hur fan löser vi detta... Äsch, vi knåpar ihop något!". Alternativt kom de två författarna på varsitt slut för att sedan inte komma överens och slänga ner alla ideér i en osmaklig soppa. A MI NO LIKEY!

Därför säger jag; läs dem, det är de ändå värda. Men skämmes Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist för att göra så. Skämmes. 
 

Bara framsidorna är ju scary as shit.