letsdothisthing

Jag ska berätta om en bokserie, Viktoria Bergmans svaghet-triologin, med böckerna Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.
När jag läste den första delen blev jag helt och hållet såld. Jag sträckläste den på två tre dagar och isidosatte ätande, sovande och socialt umgänge för att få läsa. Den första delen är verkligen en bok jag rekomenderar till alla, med förutsättning att du inte är klenmagad; språket är grafiskt och oerhört målande och huvudord för handlingen är makabra barnamord och incest. Jag är ju tyvärr ett stort fan av läskiga, lite sjuka böcker. Spänningen hålls levande genom hela boken och de olika personporträtten genom vilka historien berättas är levande och flerbottnade. En av huvudpersonerna i boken arbetar som psykolog och man får hela tiden intressanta analyser av människopsyket och dess ibland sjuka sätt. I slutet av boken kom en vändning som bokstavligen fick mig att lägga ifrån mig boken och säga "vad i hela helvetet" innan jag kunde fortsätta, och när boken var slut var jag tvungen att omedelbart skaffa tvåan, Hungerelden.

Tvåan var också otroligt spännande men då fler och fler karaktärer tillkom till historien blev allt tidvis väldigt rörigt och då försvann en del av läsglädjen. En väldigt oväntad realtion tar fart och den känns inte bara oväntad utan något krystad och stereotyp. Kändes bitvis som en nödlösning som författarna längre fram inte riktigt kunde stå för. MEN i grund och botten en väldigt spännande bok, där vi får veta mer om Viktoria och hennes historia och dessutom börjar folk att dö som flugor. 

Sen kommer vi till del tre, den avslutande, Pythians anvisningar. Som jag hade väntat. Jag var på bibblan i MARS och skrev upp mig på reservationslistan fast inte boken kom förrän i slutet av maj, så mycket ville jag läsa den.
Jag läste ut den på tre dagar, det var cirka en vecka sedan. 
Och besvikelsen ligger som en blöt kall filt över mitt hjärta. 

Det var inte det att den SÖG, men ändå... Så många lösa trådar. Så rörigt. Så... Konstigt slut där allt man hade fått veta innan ställdes på ända och förändrade synen på huvudpersonen totalt. Så sjuka vändningar (jag tänker för spänningens skulle inte avslöja så mycket om ni mot förmodan skulle vilja läsa boken efter den här sågningen, men jag kan säga ord som mumifiera och könsbyte) som ofta kändes lite krystade. Hela slutet av boken var det som om författarna tänkte "Just det! Vi måste bli klara nu. Hur fan löser vi detta... Äsch, vi knåpar ihop något!". Alternativt kom de två författarna på varsitt slut för att sedan inte komma överens och slänga ner alla ideér i en osmaklig soppa. A MI NO LIKEY!

Därför säger jag; läs dem, det är de ändå värda. Men skämmes Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist för att göra så. Skämmes. 
 

Bara framsidorna är ju scary as shit.