Prestationshets bland unga vuxna
Kategori: Allmänt
är ett ämne jag finner otroligt intressant. För visst finns den där, precis under ytan, den där stressen och hetsen över att man inte riktigt duger? Att man inte är tillräckligt intressant, vältränad, snygg eller insatt; att man inte har läst tillräckligt kreddiga kurser, haft nog med spännande jobb eller sett alla de där platserna i världen man ska ha gjort.
Det märks hela tiden i samtal man har med nya unga människor, en törst efter bekräftelse och ett behov av att hävda sig som om vi alla sprang ett lopp där bara en kan vinna. Och vem är jag att säga någonting om detta! Jag som lider av ett OTROLIGT duktig-flicka komplex och stressar över att jag hela tiden måste bevisa för någon sorts osynlig allsmakt att jag duger någonting till härivärlden.
Jag tror att en stor del i detta ligger i att vi idag hela tiden kan bli uppdaterade om vad andra människor gör och ställa det i förhållande till våra egna förehavanden. Bilder på soldränkta stränder, nyfödda SUPERSÖTA bebisar, nya snygga frisyren och kompisens schyssta magrutor kan varvas med twitteruppdateringar eller blogginlägg om att folk får stipendium, kommer in på den där fantastiska skolan eller reser jorden runt. Och där kanske man sitter, i mjukisbyxor med fettigt hår hetsätande glass för att man precis har fått IG på tentan eller skäll på jobbet medan novemberregnet piskar mot fönstret. Och visst kan det verka som att alla andra har så himla fabulösa liv, och om de har det, så måste ju JAG framhålla allt det fina i mitt liv så de inte tror att jag är någon jävla loser?
Men vet ni, losers är vi allihopa, ibland. Men framför allt är vi vinnare oftare. Men det är ju när vi är vinnare vi vill visa det, eller hur? Få lägger upp bilder på facebook på sin svullna mensmage eller sitt fulgråtande ansikte efter man har gjort slut med någon.
"Alla människor bajsar" sa någon nån gång och vet ni att det är sant. Man kan se det som en metafor för något annat eller se det som det är, alla måste gå på toaletten. Vi är alla människor, och vi är precis lika värdelösa och fantastiskt ovärdeliga allihopa. Faktiskt.
Jag vet det här men glömmer så lätt bort det. Varje dag försöker jag påminna mig om att jag är just detta, helt hopplös och fantastiskt underbar på samma gång. Och det är det som är det fina. Jag är inte ett VG, jag är inte ens ett MVG, jag är inte en tid i löpspåret, jag är inte ett fläckfritt foto (jag BLIR inte bra på bild förövrigt, vänta tills ni får se Luciafotona) JAG ÄR JAG varje dag. Självklart formar det du gör och dina upplevelser dig men de ÄR inte de du är.
GUUUUUD vilket pretentiöst (jag har lite dyslexi också det ligger på min minussida) inlägg det blev. Men jag tycker ämnet är intressant. Den bästa egenskap en människa kan vara utrustat med enligt mig är humor, och kanske framförallt om man kan skratta åt sig själv. Många gånger när jag har velat gråta över min egen värdelöshet har jag istället börjat skratta; vilken idiot jag är! Hur kan jag bara hålla på sådär, hahaha! Om man genuint kan skratta åt, eller snarare MED, sig själv och glädjas åt andra, då tror jag att vi är en bra bit på väg mot den där fina saken alla vill ha, lite lycka.
Det märks hela tiden i samtal man har med nya unga människor, en törst efter bekräftelse och ett behov av att hävda sig som om vi alla sprang ett lopp där bara en kan vinna. Och vem är jag att säga någonting om detta! Jag som lider av ett OTROLIGT duktig-flicka komplex och stressar över att jag hela tiden måste bevisa för någon sorts osynlig allsmakt att jag duger någonting till härivärlden.
Jag tror att en stor del i detta ligger i att vi idag hela tiden kan bli uppdaterade om vad andra människor gör och ställa det i förhållande till våra egna förehavanden. Bilder på soldränkta stränder, nyfödda SUPERSÖTA bebisar, nya snygga frisyren och kompisens schyssta magrutor kan varvas med twitteruppdateringar eller blogginlägg om att folk får stipendium, kommer in på den där fantastiska skolan eller reser jorden runt. Och där kanske man sitter, i mjukisbyxor med fettigt hår hetsätande glass för att man precis har fått IG på tentan eller skäll på jobbet medan novemberregnet piskar mot fönstret. Och visst kan det verka som att alla andra har så himla fabulösa liv, och om de har det, så måste ju JAG framhålla allt det fina i mitt liv så de inte tror att jag är någon jävla loser?
Men vet ni, losers är vi allihopa, ibland. Men framför allt är vi vinnare oftare. Men det är ju när vi är vinnare vi vill visa det, eller hur? Få lägger upp bilder på facebook på sin svullna mensmage eller sitt fulgråtande ansikte efter man har gjort slut med någon.
"Alla människor bajsar" sa någon nån gång och vet ni att det är sant. Man kan se det som en metafor för något annat eller se det som det är, alla måste gå på toaletten. Vi är alla människor, och vi är precis lika värdelösa och fantastiskt ovärdeliga allihopa. Faktiskt.
Jag vet det här men glömmer så lätt bort det. Varje dag försöker jag påminna mig om att jag är just detta, helt hopplös och fantastiskt underbar på samma gång. Och det är det som är det fina. Jag är inte ett VG, jag är inte ens ett MVG, jag är inte en tid i löpspåret, jag är inte ett fläckfritt foto (jag BLIR inte bra på bild förövrigt, vänta tills ni får se Luciafotona) JAG ÄR JAG varje dag. Självklart formar det du gör och dina upplevelser dig men de ÄR inte de du är.
GUUUUUD vilket pretentiöst (jag har lite dyslexi också det ligger på min minussida) inlägg det blev. Men jag tycker ämnet är intressant. Den bästa egenskap en människa kan vara utrustat med enligt mig är humor, och kanske framförallt om man kan skratta åt sig själv. Många gånger när jag har velat gråta över min egen värdelöshet har jag istället börjat skratta; vilken idiot jag är! Hur kan jag bara hålla på sådär, hahaha! Om man genuint kan skratta åt, eller snarare MED, sig själv och glädjas åt andra, då tror jag att vi är en bra bit på väg mot den där fina saken alla vill ha, lite lycka.
Vad jag sa fast lite kortare om ni inte orkar läsa hela. I don't blame you I promise.
