Recension - Den tomma stolen
Kategori: Allmänt
Den tomma stolen börjar med Barrys, medlem i kommunfullmäktige, tragiska och mycket oväntade död. Barry var mycket omtyckt som just engagerad i den lilla stadens politik, familjefar och tränade för skolans rodd-lag. När chocken efter hans död lagt sig något återstår frågan: vem ska ta platsen i den tomma stolen?
För det står mycket på spel: Barry kämpade hårt för att "slum"-delen av staden inte skulle överlämnas till den större staden, som den egentligen ligger geografiskt närmare, medan flera i staden och kommunfullmäktige tycker att denna slumdel är en skam för den prydliga lilla staden. Barry ville också kämpa för att ha kvar metadon-kliniken, men även den vill många ska försvinna, och människorna som behandlas där med den. Nu när Barry är död och inte kan kämpa för sin sida, är frågan vem som kan göra det? Många är villiga kandidater, men vem av dem gör det för att föra vidare Barrys vilja, och vem gör det för egen vinning? Dessutom blir allt om möjligt ännu mer komplicerat, när Barrys vålnad börjar avslöja hemska hemligheter om kandidaterna till hans stol på kommunens hemsida. De som kandiderar har nämligen saker de inte vill att någon ska veta - och personer i deras närhet som gärna ser dem förödmjukade och borträknade...
Det här är ingen solskenshistoria - långt ifrån. Det är tvärtom en osedvanligt mörk historia med allt från heroinmissbrukande mammor som missköter sina barn, våldtäkter, pappor som misshandlar sina barn och sin fru till mobbing och otrohet. Det finns egentligen ingen protagonist att fatta tycke för och lägga sina sympatier hos: så fort man tror man hittat någon visar det sig att denna någon prostituerar sig, stjäl eller är hemsk mot sina barn. Men det är också en del av vad som är spännande.
Boken är spännande skriven och har ett vackert bildspråk som detaljerat beskriver den lilla stadens vackra miljöer. Just bildspråket, samt den lite torra humorn och förmågan att skriva ut dialektala skillnader mellan över- och underklass, känns som Rowling signatur i den här boken. Någonting som däremot inte finns är den solklara skillnaden mellan gott och ont: det finns inga vinnare i den här boken.
Jag tyckte ända om denna bok. Ibland kändes den väl mörk och lite osannolik i sina händelseförlopp, men ofta kändes den smärtsamt realistisk och skönt opretentiös. Språket var somsagt fantastiskt och jag kunde knappt lägga ifrån mig den, för det hände alltid något spännande hos någon i det enorma persongalleriet som jag ville veta mer om. (Jag räknade till mellan 15 och 20 karaktärer, alla väl beskrivna i sin svärta). Så läs denna: men inte om du tror att Rowling är inne på samma spår. För detta är, handlingsmässigt, ungefär så långt från Harry Potters värld vi kan komma.
För det står mycket på spel: Barry kämpade hårt för att "slum"-delen av staden inte skulle överlämnas till den större staden, som den egentligen ligger geografiskt närmare, medan flera i staden och kommunfullmäktige tycker att denna slumdel är en skam för den prydliga lilla staden. Barry ville också kämpa för att ha kvar metadon-kliniken, men även den vill många ska försvinna, och människorna som behandlas där med den. Nu när Barry är död och inte kan kämpa för sin sida, är frågan vem som kan göra det? Många är villiga kandidater, men vem av dem gör det för att föra vidare Barrys vilja, och vem gör det för egen vinning? Dessutom blir allt om möjligt ännu mer komplicerat, när Barrys vålnad börjar avslöja hemska hemligheter om kandidaterna till hans stol på kommunens hemsida. De som kandiderar har nämligen saker de inte vill att någon ska veta - och personer i deras närhet som gärna ser dem förödmjukade och borträknade...
Det här är ingen solskenshistoria - långt ifrån. Det är tvärtom en osedvanligt mörk historia med allt från heroinmissbrukande mammor som missköter sina barn, våldtäkter, pappor som misshandlar sina barn och sin fru till mobbing och otrohet. Det finns egentligen ingen protagonist att fatta tycke för och lägga sina sympatier hos: så fort man tror man hittat någon visar det sig att denna någon prostituerar sig, stjäl eller är hemsk mot sina barn. Men det är också en del av vad som är spännande.
Boken är spännande skriven och har ett vackert bildspråk som detaljerat beskriver den lilla stadens vackra miljöer. Just bildspråket, samt den lite torra humorn och förmågan att skriva ut dialektala skillnader mellan över- och underklass, känns som Rowling signatur i den här boken. Någonting som däremot inte finns är den solklara skillnaden mellan gott och ont: det finns inga vinnare i den här boken.
Jag tyckte ända om denna bok. Ibland kändes den väl mörk och lite osannolik i sina händelseförlopp, men ofta kändes den smärtsamt realistisk och skönt opretentiös. Språket var somsagt fantastiskt och jag kunde knappt lägga ifrån mig den, för det hände alltid något spännande hos någon i det enorma persongalleriet som jag ville veta mer om. (Jag räknade till mellan 15 och 20 karaktärer, alla väl beskrivna i sin svärta). Så läs denna: men inte om du tror att Rowling är inne på samma spår. För detta är, handlingsmässigt, ungefär så långt från Harry Potters värld vi kan komma.
