Ingenting ska bort men allt ska diskuteras
Den 25 september i år publiceras en artikel i Dagens Nyheter som kommer att väcka en debatt som fortfarande rasar, inte bara i media utan på internetforum och i fikarummen.
Rubriken i artikeln som startade diskussionen lyder "Kulturhusets konstnärlige ledare kastar ut Tintin". I ingressen förklaras att Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhusets barn- och ungdomsavdelning i Stockholm, vill rensa ut
Tintin-böckerna från barnbiblioteket på grund av rasistiska avbildningar, och att personalen har fått i uppdrag att leta efter rasistiska eller homofobiska inslag i andra barnböcker. Senare framgick det att albumen inte skulle tas bort helt utan flyttas till en vuxenavdelning (även om Behrangs vision var att böckerna helt skulle försvinna från Kulturhuset) men röster protesterade ändå mot det faktum att Tintin togs från publiken han var avsedd för - barnen. Det här är inte första gången Tintin och hans författarfar Hergé hamnar i blåsväder. Under hela 2000-talet har debatten gått varm om huruvida böckerna, och deras avbildningar av bland andra afrikaner och araber, är rasistiska och borde censureras. Redan 2007 anmäldes förlaget BonnierCarlsen till justitiekanslern för att de gav ut Tintin i Kongo som anmälarna ansåg rasistisk. Också i Tintins hemland Belgien har debatten blossat upp, och förra året anmäldes samma seriealbum på grund av rasism. Det friades dock, med den motivering som verkar vara den mest legitima i det här sammanhanget, nämligen att boken är skriven i en annan tid och därför inte kan representera dagens samhälle. Tintin i Kongo skrevs så tidigt som 1931 och var Hergés andra seriealbum om Tintin.
Reaktionerna på Miris beslut lät inte vänta på sig, och i sociala medier höjdes röster för att böckerna skulle tas tillbaka till barnbiblioteket. Så blev det också: redan samma dag kallade Eric Sjöström, kulturchef på Kulturhuset, det hela för "ett förhastat beslut" och böckerna åkte upp på hyllan igen. Nu är frågan, var det rätt eller fel? För samtidigt som röster höjts för Tintins fortsatta framtid i barnbibliotekens hyllor har det också funnits de som tycker att Behrang Miri gjorde rätt. Kanske framförallt finns det de som tycker att censuren i sig är fel, men att frågan om rasism i kulturen lyfts fram på det här sättet är oumbärlig. Där står jag och många med mig. För vi måste ifrågasätta hur vi ska se på rasismen i konsten, även om vi inte tycker att konsten i sig ska censureras, plockas bort eller begränsas. Detta gäller särskilt något så känsligt som böcker eller serier som ska läsas av våra barn.
Många är snabba att säga att censur av eller avgränsning av litteratur hör till diktaturer och ingenting som hör hemma i Sverige. Det finns de som på flera sociala medier tar det så långt att de jämför det med inskränkning av böcker och bildkonst i regimer som Iran, där till exempel all litteratur som är kritisk mot Islam är förbjuden. Att vi i Sverige vill ta upp frågan hur vi ska bemöta verk med rasistiska anspelningar, speciellt om dessa är riktade till barn, skulle alltså jämföras med att det bränns böcker på bål och avrättas människor som har felaktiga åsikter i diktaturer? Det är ingen rimlig jämförelse, då censuren i diktaturer beror på maktbegär och diskriminering av minoriteter medan den diskussionen som förts för Tintins censur handlar om att minska diskriminering och någonstans komma till ett mer rättvist samhälle.
Två personer som har uttalat sig i frågan är artisten Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, och konstnären Makode Linde, känd som skaparen av blackface-tårtan som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar en bit av, vilket upprörde många. (Blackface var från början en sminkning som användes i USA för att skapa ett stereotypt porträtt av svarta). Både Jason och Makode har skrivit debattartiklar i Dagens Nyheter och de skriver mycket utifrån just det faktum att de tillhör en grupp som blir diskriminerad i konst och kultur. Jason Diakité skriver "konsten ska inte förhandsprövas, efterhandscensureras eller på annat vis kontrolleras av någon annan än konstnären. Men som en person med icke-vit hudfärg vill jag berätta att det smärtsamma med exempelvis dåtidens Tintin i Kongo och nutidens Lilla hjärtat är att nidbilden av svarta människor består än idag". (Lilla hjärtat är en tecknad figur i Stina Wirséns barnböcker, avbildad på ett sätt som påminner om blackface). Makode Linde tycker att det finns en annan aspekt av problemet: "Det som skaver 2012 kan inte vara hur svarta avbildats historiskt utan hur de INTE avbildas i dag. Den dag det finns ett spektrum av svarta avbildningar att välja mellan behöver inte svenska svartskallar känna sig felrepresenterade så fort någon de själva inte identifierar sig med dyker upp i mediebruset". Det kan vara lätt att försvara den rödlätte reporterns strapatser i Kongo när många aldrig utsatts för diskriminering. Om vi aldrig blivit stannade av polisen när vi bara är ute på en kvällspromenad eller förföljda av väktare när vi ska kika i affärer (som författaren Jonas Khemiri berättar om i en intervju angående vardagsrasism) kan det vara svårt att sätta oss in i den kränkning det också är att bli avbildad på ett nedsättande vis i litteratur. Men varken Diakité eller Linde är för censur. För om vi skulle börja ta bort och stryka över i litteraturen, var skulle det sluta? Ingen av de böcker jag har växt upp med - de som fick mig att sluka böcker och som födde en passion till språket och litteraturen - skulle ses som politiskt korrekta idag. Det finns antydningar till rasism och sexism i allt från Vi fem, där romer ofta avbildas som de oärliga skurkarna, till Smurfarna, där det bara finns en kvinnlig smurf i Smurfbyn och hennes roll är att vara vacker.
Jag är, i likhet med de flesta i den här debatten, inte för någon form av censur. Jag tycker att Tintin- böckerna ska få stanna i de svenska barnbiblioteken. Men jag tycker också att vi vuxna, som lever i ett demokratiskt, i alla fall nästan jämställt samhälle, har skyldigheter mot barnen som ska läsa dessa böcker. Barn är, oavsett etnicitet, alltid blåögda i det avseende att de läser rakt av, utan det kunskaps- och erfarenhetsfilter vi vuxna kan sila varje rad av text och bild igenom.
Om detta må ni berätta…
heter en bok som skildrar förintelsen, och berätta är precis vad vi ska göra, på ett ansvarsfullt sätt. Om kolonisering, förtyck, diskriminering och andra orättvisor. Vi måste låta våra barn ta del av historien även om den är hemsk. Genom förtexter där översättaren förklarar böckernas problematik och ansvarsfulla vuxna pedagoger och bibliotekarier kan vi låta barnen ta del av Tintins äventyr samtidigt som de får veta att det här skrevs och ritades i en tid när människan inte visste bättre, och att allt man läser och ser inte är sant. Vi är också skyldiga oss vuxna någonting, nämligen att fortsätta diskutera. Slutligen borde vi också lyda Makode Lindes råd som avslutar hans inlägg i debatten: " Låt oss i stället blicka framåt och hylla de konstnärer som vågar teckna såväl onda, goda, fula och vilda porträtt av oss svarta, för först när svarta kan avbildas på alla tänkbara sätt kommer konsten att återge den mångfald av blackness som återfinns i verkligheten."
(Ber om ursäkt för de olika teckenstorlekarna i texten; överföringen från PDF gick inte helt smärtfritt...)
